Så det blivit vår morgonrutin när vi väl klivit ur sängen, lagt täcken och kuddar i fönstret för att vädras : Att gå till granntanten och hämta hundmamman Renna med valpen.
Hon får halsbandet bytt till sele så hon syns bättre och matchar springtröjan och så slipper halsbandet en stund.
Valpen blir kvar med mig och R. springer sin morgonrunda med Renna.
Idag var valpen tuffare än igår. Den har blivit större på en dag också!
Så vi går uppför backen och sedan får den hitta till stugan själv . Den gör det! Men sedan vill den hem till sin gård och sätter farten så jag knappt hinner med.
På gården kollar den runt och hönor säger ifrån. Den försöker sig även på katten som fräser till så valpen backar gnyende.
Till slut duger även jag som sällskap.
Sedan är det dax att återvända till stugan precis lagomt tills hundmamman Renna sprungit klart. Vilket glatt återseende!
Både Renna och valpen mumsar i sig torrfoder uppblöttat i mjölk ( hon får annars av sin matte mest den näringsrika vassle som blivit över när osten är klar och lite av olika matrester inklusive bön och svampsoppa.
Man skulle höja ögonbrynen, men gör inte det. Det är som det är här uppe i bergerna, än.
Hundarna hålls för att jobba , mest . De är ute året om och de blir aldrig sjuka . Sedan en dag på äldre höst försvinner de och kommer inte tillbaka. Så var det med den extremt lojale ,kloke och erfarne Gastan som var helt blind på
gamla dar men sprang ändå jättefort i skogen och visste altid vart vi skulle utan att vi behövde säga det.
På den tiden släpptes hundar fria om natten.
Eller fine Benny som gjorde mig sällskap när jag blev helt insnöad här några semesterveckor i november och vi kunde inte ta oss ner ens til granntanten - det var nysnö till brösthöjd.
Den enda dag det var soligt var det extremt vackert det var min sista dag här och den dag såg vi purfärska björnspår. Borde de inte va i idé redan?
Sist var det Ria som har en mycket speciell plats i min hjärta som ömmar för henne än.Så klok, tålmodig, lojal, och till slut uppgiven.
För några år sedan köpte jag både en hundkoja och en anordning så hon kunde känna sig friare att röra sig på gården.
Hon var så ledsen varje gång jag gick , hon tom kräktes av sorg.
En gång tog jag av mig min ulltroja och lämnade kvar och hon tålde avskedet något bättre.
De var så kloka dessa hundar! När de gick fria gick de med mig ner i dalen men bara till en viss backe därefter återvände dem. Så var inte Ria , hon ville följa med otaliga kilometrar. Jag älskade henne.
Förhoppningsvis fick hon det lite friare tills hon rev av springlinan och matte återgick till den föregående variant med kedjan. Jag återsåg henne inte mer, men drömde om henne många gånger.
Under coronapandemin var det första sommar som jag inte åkte hit upp alls.
Linan mellan huset och stallet finns dock kvar uppspänt fortfarande .men används inte.
Så detta är Rias dotter Renna och hennes valp. Matte tror det är en hanhundvalp. Det är det inte.
Så hundarna får här lite semester , extra käk , går fria , vilar sig och sedan byter vi selen vi köpt mot halsbandet Renna har hela tiden och ärvt efter Ria. Och min dotter lämnar henne tillbaka. Valpen skuttar efter.
Det kan inte va jag som lämnat tillbaka henne ( man fäster henne på en ioförsig lång kedja men ändå , hon är fast tills vi eller mattes barn kommer) för när jag går så gråter hon hjärtskärande och det gör ont i mig.
Hunden vaktar gården ser vad som händer runt : kossor , hästar , hönor osv går runt. Även björnar och rävar.
En av granhundarna som gick lös följde efter en Björn och blev dödad.
På tal om björnar så har man björnlås på soptunnorna här. Den har jag inte lyckats öppna heller.
Vid tillfälle lägger jag ett foto på låset här.
Dottern är tillbaka från grantanten och hittade några fina kantareller i skogen .
Nu till källan och hämta vatten.
Det är andra gången idag.
Förra gången tog jag mig ett uppfriskande bad i detta badkar mitt på skogsgläntan.
Det är en upplevelse i sig!
